linneo

jag har inte skrivit på länge men vad jag tror är en kombination mellan söndagskänsla, nyligt läsande av gamla skunkdagboksinlägg och vad vet jag vad det kan vara mer, får mig att skriva nu.
Jag lyssnar återigen på relativt (för mig) ny musik, kanske ett mönster, jag vet inte.
Det mesta är åt skogen, allt är konstant och ingenting stabilt. Varje gång jag bevittnar romantik blir jag ledsen samtidigt som jag förtvivlat försöker göra upp med mina amerikanskt influerade uppfattningar om Kärleken. Det är svårt, en ojämn kamp, när jag hela tiden matar mig med just det som planterat det onda lilla fröet i mig. Amerikansk tv har förstört mig.
Eller så är allt som säger sant eller så är det som det alltid är, ett mellanting.
Min telefon är tyst som graven men det är ok, vilket gör mig ännu mer uppgiven.
Jag ska på fest senare ikväll och jag ser fram emot det. Jag är full av fantasier och jag gillar att mitt liv är sådant att jag både kan fantisera fritt och i princip leva ut dom. Jag är så jävligt nära, full svindel, jag är så nära.
Jag tuppar snart kanske, och jag har ingen aning om vad som skulle hända om jag inte gjorde det. Vad är altiernativet? Det som är nu är inget, det är den fina gräsbevuxna slänten brevid stupet, och stupet är egentligen inte en hög avsats med hård mark hundra meter ner där man kraschar utan något annat. Fast jag vet inte.

jag är i det stadie man befinner sig i innan man går ut. Jag är själv, i väntan på sällskap som borde anlända snart. Det är en trevlig tid, det brukar vara såhär. Jag har min lilla självfest innan sällskapet anländer. jag har inter haft det på många år, inte sedan jag bodde på smålands och satt där och väntade, på den ena eller den andra.
Jag lyssnar på "in the end" med min nya favorittransa. Han/hon tolkar en låt av scott matthew som är min nya popfavorit. Jag såg honom på Babylon i Berlin för några veckor sen och det var fint. Amy Winehouse var där, det är sant. Plus alla tyska kändisar typ, sångaren i Rosenstoltz till exempel. Dom jag var där med hade dock bögfobi vilket gjorde det lite otrevligare eftersom alla i publiken var bögar, typ. Dom visade filmen shortbus efter spelningen nämligen. Inte för att det egentligen skulle vara en bögfilm, men ändå.
Jag skrev tenta idag och fick ont i handen. Annars fint, väntar på  mail eller eventuellt telefonsamtal, vi får väl se.
Andra har stängt av sina telefoner så pass länge att jag börjar bli orolig. Hmm..

ja sture ja. Somliga tatuerar hans namn på sina bröst, andra inspireras till vindlande texter och jag bara suckar i nån slags hänförd extas.
Idag läste jag om dekorativa element som liksom "verkade befinna sig i en ständig extatisk vibration". Inte illa uttryckt för att röra sig om högst väggfasta element av stuck, om än förgyllda.
Jag har befunnit mig i förindutriella tidens arkitektoniska miljö hela dagen, om än bara litterärt. Satt i skolan i tio (10) timmar. Sedan dess har jag belönat mig med folköl vilket på något sätt, lika mystiskt som återkommande, resulterat i att jag surfat runt på olika folks sidor, läst aldeles för personliga detaljer (som det ju är, nu för tiden), och av någon anledning börjat tänka på sture. Jag vill ha en till öl. (är det inte förresten inroniskt att av alla ljus som funkar i köket är det inte kylskåpets utan diskmaskinens?)
Jag har sedan länge gett upp hoppet, nej, jag har aldrig ens hyst hoppet (utan självmedlidande i detta fall, faktiskt) om att vara som han, ha hans förmåga. Inte för att jag vet vart jag vil komma med det. i sanning så vill jag bra skriva olika saker som jag tänker på (är inte det hela poängen med det här?) för jag är full (typ?) på folköl och har tillgång till en dator.
Det här med den här sortens runtsurfande: det är väldigt roligt (om än bara i det här tillståndet av fjortonårshet och låg promillehalt). jag har tobakssmak i munnen och börjar fundera på att plocka ner min tobakspung (gissa vart jag fått det ordet ifrån)med tysk indian-tobak från hyllan. Jag har filter (smala) och allt. Apropå det så (osökt) har jag börjat fundera på tidigare experimenterande med olika saker igen. Det har gått tillräckligt lång tid för att obehaget ska ha nötts av minnet av det och tillräckligt kort tid för att komma ihåg känslan i kroppen. Som pepparmynta i fingerspetar och alla utskjutande delar av kroppen.
Som sagt: det här är fria associationer och ingenting jag ämnar återgå till i det verkliga livet. Det verkliga livet utförs (ja, faktiskt) i en främmande stad (som nu verkar mindre främmande men mera overklig och oviktig) som inte betyder någonting för mig. Jag bor här, och det är en ny känsla att det är allt som är grejen. Tidigare har jag varit hemma, på ett eller annat sätt. Nu är jag bara här. Det låter som om jag tycker synd om mig själv och det är förvisso sant men intehela sanningen. Jag är i ett undantag kan man säga, mitt liv är platoniskt, i väntan på verklighet. Därav såna här utsvävningar. Punkt. hejdå

fan, det är med mopederna precis som med hårrdrocken, dom kom in i mitt liv aldeles för sent.
Tänk all den tid jag hade kunnat tillbringa med att lära mig slira snyggt och stegra med moppen,
man oh man. Jag hade kunnat bli moppedrottning med min baghee (som för övrigt är paj nu
såhär lagom till våren). Nu får jag nörja mig med davids vrålåk till monark så länge,
den är orange och väldigt snygg.
Den är dessutom växlad vilket liksom göt hela upplevelsen lite mer avancerad.
Ungefär som träningen idag, vi skulle göra allt precis tvärt om bara för att få fundera lite.
Jag vill inte fundera, jag vill slå rallarsvingar till kroppsslag och känna hur ryggen
dunkar av ansträngning. Och så vill jag röka och blondera håret och kavla upp brallerna och
skaffa mig en lonesdaleskjorta och göra skäl för mitt medlemsskap i mopedarmy. Vah!

jao, jag hänge dem frits (som borde stavas fritz, om han hade haft ordentliga (tyska) föräldrar) i parken idag.
Vi drack öl och hade det väldigt trevligt. Han ringde när jag precis hade kommit hem från jobbet och skulle städa så det hade ju knappast kunnat komma mer lägligt så att säga.

Iaf. Parken är man ju numera för gammal för, det har man ju fått mig att föatå. Men det gör inte att det är mindre trefligt för det. Det är ju nåt visst mer parkfylla vah. Man sittere och pimplar och kisar in i solen och sen måste man kissa noch det är så man märker att man blivit på kanelen och så vidare.
Och så minns man med nödvändighet alla andra gånger man ställt sig upp för att gå till toan och bara wooohh. Ha ha
Mina första fyllor var såklart i parken, det var där man hängde innan man fick komma in nånstans osv.
Fint med nostalgifylollor. Eller egentligen är det löjligt att förneka hur fint det är att dricka öl på gräset med kidsen i solskenet. Jag fattar inte varför det skall vara så viktigt att bli vuxen.

angående den aktuella uställningen på Lunds Konsthall,  50 års jubileumsutställnning.
Dom flesta verkar nöjda, på vernissagen plockade "donatorerna" (de som lånat ut verk) i drufvorna och drack "bubbel" (som dom myste fram ur mustascherna) och talade om "konst" och "konstnärer". Samtliga av de inbjudna gästerna var över 50 år, de flesta över 60.
Dricka kan dom också, framemot niotiden började de förlora den lilla rest hämningar som äldre personer med för mycket pengar har att börja med. De slängde matrester bland faten i buffén och stjälpte i sig gratisdrickat som om det vore mjölk.
De klagade på både det ena och det andra och skröt om "sina" verk.
Men det var festligt och, som sagt, folk verkar nöjda. Förutom tanterna som klagar på "rövbilderna" som hänger på väggen mitt emot ingången, dom tycker att de är osmakliga. Men barbro bäckström, som ju ocks gjort rumpor, fast i ståltrådsrelief, henne gillar dom.
Jag gillar rumpbilderna, jag tycker om kissochbajshumor och jag tycker hemskt mycket om sjuttiotalet och deras skojprovokationer. Det ska vara enkelt. Korta meningar. Som den nya poesinsom kom dånångång som inte bryddesig om kommatering eller gängse sk  rii v  re gl er u ta n ba ra gj oor rde so m d o m vil le. Ja, ni fattar.

En sak har saknats i mitt liv, en lucka jag alltid varit vagt medveten om, en slags längtan som varit svår att definera. Men nu har den börjat fyllas. Jag börjar från början: jag gillar musik som är känslosam, i den meningen att den är dramatisk. Jag tycker om när det blir patetiskt om det är uppriktigt. Det kanske är svårt att förstå vad jag menar så jag tar ett par exempel. Det som bäst illustrerar vad jag pratar om är nog vnv nation (två fetlagda brittiska gubbar som sjunger svulstiga texter om kärlek och världens underång och kallar låtarna för "empires" och liknande, ackompanjerat av sjukt enkla och extremt smöriga harmonier man liksom inte kan låta bli att bli medryckt av. Ett annat exempel från en helt annan genre är brighteyes. Aneldningen till att jag gillar dom/han är att mister Chonnor sjunger som om han var med i en teaterpjäs där mest patetisk vinner. Ljufligt.
Så, nu har jag förklarat bakgrunden.
Om man nu ser till musikstilar så finns det en som mer än alla andra tillsammans använder sig av liknande grepp. Jag måste för det första klargöra att jag inte anser mig vara någon expert på området, nyfrälst som jag är, men vissa underkategorier av rocken formligen vältrar sig i svulstighet och dramatik.
Jag gillar ju pandora.com, sidan har faktiskt gett mig flera nya bekanstskaper och det tycker jag om. Jag visste att jag gillade hammerfall och typ några låtar av iron maiden, så jag sökte på det och fann det som kom närmare kärnan än jag trodde att man kunde komma; vikigarock. ha ha, det är sant. Rebellion heter bandet och låten "we rule the waves" och jepp, den handlar om vikingar. Det är för bra för att vara sant, och jag skäms inte ens för det. Inte så mycket iallafall.

jag har självfest.
med anledning därav surfar jag hämmningslöst vilket i sin tur resulterar i att jag kollar rysska fotografers fotobloggar.
jag blev mycket överraskad, to say the least, som det heter, för där hittade jag följande beskrivning av en bild:

”This is your life and it doesn’t get any better than this. This is your life, ending one minute at a time. You are not a beautiful and unique snowflake; you are the same decaying organic matter as everything else-we are all part of the same compost heap. We are the all singing, all dancing, crap of the world. You are not your bank account, the clothes you wear, the contents of your wallet, your bowel cancer, your grande latte, the car you drive, your fucking khaki’s. You have to give up (everything), you have to realise that someday you will die. Until you know that, you are useless. I say let me never be complete, never be content. Deliver me from Swedish Furniture. Deliver me from clever arts, from clear skin and perfect teeth. Give up. Evolve. Let the chips fall where they may. Life doesn’t get any better than this, but it’s ending one minute at a time.”

det är den amerikanske författaren chuck palhaniuk som har skrivit det och citatet komer från boken "fight club"

det är så sött, dels för att citatet illustrerade ett modefotografi och dels för att det är mer relevant än någonsin. Det är fjortis men ändå inte alls eftersom det handlar om att inte bli ett offer för vad fan det nu är, om att inte bli som dom i min trappuppgång, om att inte ge efter och bli en svennebög.

jag har bestämt mig för att tillfälligt återuppliva bloggen. Fast ett andetag per halvår kanske inte räcker, vi får se.
Jag sitter och väntar på att gå till boxningen.
Jag känner mig nyttig och det är just det jag hade tänkt beröra.
Radioprogrammet spanarna i P1 innehöll idag en sk. spaning om vuxenhet och den skam som med nödvändighet är förknippad med den.
Man kan enkelt sammanfatta den med meningen "vad skall grannarna säga" och det rör sig om alltifrån känslan man får när ens systemetkasse klirrar ljudligt eller när man köper kondomer eller bråkar högt i köket.
Lite tveksam är jag, jag trodde att allt ovanstående var företeelser som ungdomar/unga vuxna gick och skämdes över och att det var precis det man skulle växa ifrån med tiden?

En annan sak spanaren tog upp var när man blir väckt av telefonen men låtsas att man varit vaken hela tiden. Varför skall man låtsas det? varför är det så viktigt att vara duktig (och därmed inte sovande efter klockan 8 på morgonen?) hela tiden? Radioprataren menade att hon skämdes lika mycket när hon köpte en jumbopåse chips som när hon köpte kondomer. Enligt mig haltar analogin något och jag förmodar att det egentligen beror på nån bakomliggande mild form av anorexia.
Jag vet att det kan verka som att jag är besatt av tanken, men det här med vuxenhet, duktighet och normalitet är någonting jag finner mycket intressant. Tygfodral att trä över sina vanliga stolar för att på ett kick förvandla dom till fåtöljer är ett exempel. Nordic walking är ett annat. Tror jag. Det är mycket som är oklart i denna djungel av vinexpertis, inredningstrender och livsstils-hitan och ditan. Jag vet inte vad jag snackar om, men är fortfarande intresserad.

Räkorna ja, räkorna var det. Räkor är små djur som lever i havet. Dom är rosa och har en massa spröt och svarta ögon. Man kan äta dom och många gör det. För en och en halv vecka sedan åt vi räkor (vi hade dom i en gryta). När vi var klara med att skala dom (jag skalar inte räkor. det kliar) slängde vi skalen i soptunnan. Jag glöde dom där och nästa dag stank det okristligt. Så jag tog påsen och knöt ihop den och ställde den i trapphset i väntan på att ta ut den. SEn glömde jag den där. Sen kom en granne och sa åt mig att ta ut den för det stank så i hans lägenhet.
Jag kommer iallfall aldrig att bli vuxen.

det är höst men det blev ingen storm fastän dom hade lovat på radion.

Jag skall genomföra en sociologisk studie. heja Bordieu!
Jag är så mycket humanist att jag vet inte längre.

I övrigt är alla lådor uppackade, tvätten är i maskinen och ja. jag vill ha kaffe.

jag har vart på synthklubb i Tyskland för första gången i mitt liv idag!

det kom ungefär fyra år försent men var ändå trevligt. The Last Cathedral hette det och var gothställe som spelade ebm, sweet.

jasmin fyller 21 år idag, hon har fått blommor ich champagne och en pinupkalender av mig. Och ett gameboy med tetris som alla blivit besatta av och slåss om nu.

i Berlin har dom ingen sperrstunde (alla ställen som säljer alkoholhaltiga drycker eller på annat sätt upprätthåller nöjesindustrin i den här stan får göra det precis hur länge dom vill på kvällen)
det är både bra och dåligt

när jag gick hem nu längs prenzlauer allé så hade jag följe med ett gäng som sjöng tyska lumpensånger. Det var lite obehagligt. Turkarna är fortfarande den trevligaste etnicitten här.

wooohoo
jag är i BERLIN, världens coolaste stad. Man blir kulturell bara av att andas här, man kan inte värja sig.
Dom har adidas samba (i vitt, svart eller guld) i varje secondhandaffär.
Jag har köpt världens snyggaste skor som är den perfekta hybriden mellan pensinärssko och sneakers.

jag älskar den härplatsen. Jasmin bor i Prenzlauerberg, Prenzlauer Allée för att vara exakt (eller inte). Det är så öst att man måste dra upp kranen på max för att den stora lågan skall tändas och börja värma upp vattnet i tanken. Så öst.

idag åt jag min första döner på den här resan, en besvikelse. Ingen rödkål, ingenting.
Gator som jag gillar här: kastanienallée (skorna) och så klart oranienburger str. osv. Imorgon ska vi gå på Hamburger Bahnhof. Yes

uppföljning fäljer

jepp. Nu är den min. Minus den fula vita korgen.

A.M.W.F lever igen. beware

rollin rollin rollin
rawhide

just det, precis som elias säger. Totalt ointressant

Man måste hålla sig allmänt eller ta upp specifika ämnen.

Idag tänkte jag prata om broderi. Det är min nya grej.
Jag broderar en bonad.
****************
l'art
pour l'art
****************
så ser den ut ungefär.
Ge mig gärna förslag på andra texter.

Ja kanske skall köpa en moped, to go with the broderier. En Bagchee. Vi får se