linneo

En sak har saknats i mitt liv, en lucka jag alltid varit vagt medveten om, en slags längtan som varit svår att definera. Men nu har den börjat fyllas. Jag börjar från början: jag gillar musik som är känslosam, i den meningen att den är dramatisk. Jag tycker om när det blir patetiskt om det är uppriktigt. Det kanske är svårt att förstå vad jag menar så jag tar ett par exempel. Det som bäst illustrerar vad jag pratar om är nog vnv nation (två fetlagda brittiska gubbar som sjunger svulstiga texter om kärlek och världens underång och kallar låtarna för "empires" och liknande, ackompanjerat av sjukt enkla och extremt smöriga harmonier man liksom inte kan låta bli att bli medryckt av. Ett annat exempel från en helt annan genre är brighteyes. Aneldningen till att jag gillar dom/han är att mister Chonnor sjunger som om han var med i en teaterpjäs där mest patetisk vinner. Ljufligt.
Så, nu har jag förklarat bakgrunden.
Om man nu ser till musikstilar så finns det en som mer än alla andra tillsammans använder sig av liknande grepp. Jag måste för det första klargöra att jag inte anser mig vara någon expert på området, nyfrälst som jag är, men vissa underkategorier av rocken formligen vältrar sig i svulstighet och dramatik.
Jag gillar ju pandora.com, sidan har faktiskt gett mig flera nya bekanstskaper och det tycker jag om. Jag visste att jag gillade hammerfall och typ några låtar av iron maiden, så jag sökte på det och fann det som kom närmare kärnan än jag trodde att man kunde komma; vikigarock. ha ha, det är sant. Rebellion heter bandet och låten "we rule the waves" och jepp, den handlar om vikingar. Det är för bra för att vara sant, och jag skäms inte ens för det. Inte så mycket iallafall.