linneo

ja sture ja. Somliga tatuerar hans namn på sina bröst, andra inspireras till vindlande texter och jag bara suckar i nån slags hänförd extas.
Idag läste jag om dekorativa element som liksom "verkade befinna sig i en ständig extatisk vibration". Inte illa uttryckt för att röra sig om högst väggfasta element av stuck, om än förgyllda.
Jag har befunnit mig i förindutriella tidens arkitektoniska miljö hela dagen, om än bara litterärt. Satt i skolan i tio (10) timmar. Sedan dess har jag belönat mig med folköl vilket på något sätt, lika mystiskt som återkommande, resulterat i att jag surfat runt på olika folks sidor, läst aldeles för personliga detaljer (som det ju är, nu för tiden), och av någon anledning börjat tänka på sture. Jag vill ha en till öl. (är det inte förresten inroniskt att av alla ljus som funkar i köket är det inte kylskåpets utan diskmaskinens?)
Jag har sedan länge gett upp hoppet, nej, jag har aldrig ens hyst hoppet (utan självmedlidande i detta fall, faktiskt) om att vara som han, ha hans förmåga. Inte för att jag vet vart jag vil komma med det. i sanning så vill jag bra skriva olika saker som jag tänker på (är inte det hela poängen med det här?) för jag är full (typ?) på folköl och har tillgång till en dator.
Det här med den här sortens runtsurfande: det är väldigt roligt (om än bara i det här tillståndet av fjortonårshet och låg promillehalt). jag har tobakssmak i munnen och börjar fundera på att plocka ner min tobakspung (gissa vart jag fått det ordet ifrån)med tysk indian-tobak från hyllan. Jag har filter (smala) och allt. Apropå det så (osökt) har jag börjat fundera på tidigare experimenterande med olika saker igen. Det har gått tillräckligt lång tid för att obehaget ska ha nötts av minnet av det och tillräckligt kort tid för att komma ihåg känslan i kroppen. Som pepparmynta i fingerspetar och alla utskjutande delar av kroppen.
Som sagt: det här är fria associationer och ingenting jag ämnar återgå till i det verkliga livet. Det verkliga livet utförs (ja, faktiskt) i en främmande stad (som nu verkar mindre främmande men mera overklig och oviktig) som inte betyder någonting för mig. Jag bor här, och det är en ny känsla att det är allt som är grejen. Tidigare har jag varit hemma, på ett eller annat sätt. Nu är jag bara här. Det låter som om jag tycker synd om mig själv och det är förvisso sant men intehela sanningen. Jag är i ett undantag kan man säga, mitt liv är platoniskt, i väntan på verklighet. Därav såna här utsvävningar. Punkt. hejdå